Förlossningen Den här graviditeten har jag mått rätt bra och jobbat länge. Men tisdagen den 25 november betämde jag mig för att det fick vara min sista arbetsdag. Förlossningen var beräknad till den 30/11. Jag for på jobbet och städade upp, åkte hem och betalade alla räkningar. Tyckte nog att förvärkarna var rätt så starka, men lade mig i alla fall för att sova. Men det blev inget sova av den natten. Vid 22:00 - tiden var det tydligt att det inte längre var förvärkar utan riktiga värkar, med 10 minuter emellan. Jag ringde sjukhuset, och vid 00:30 när det varit 5 minuter emellan värkarna i en halvtimme var det dags att fara. Den här gången hade vi ju storasyster Anna-Greta att tänka på också. Vi hade avtalat med hennes farmor om att hon skulle få komma dit, och packat en liten ryggsäck åt henne. Det första hon sa när vi väckte henne var "Åka farmor" följt av "Ryggsäck"! Klockan 01:30 kom vi till förlossningen och de kopplade mig direkt till CTG-maskinen som mätte värkar och hjärtslag. Vid 02:10 började det göra ordentligt ont och jag fick börja andas lustgas, härligt! 02:30 kände barnmorskan efter, och då var jag öppen 8 cm! Det kändes bra att höra att värkarna verkligen hade effekt den här gången. Vid 03:00 kopplade barnmorskan skalpelektrod och tog då hål på hinnorna. Så tyckte de att jag skulle stå upp en stund, och jag tänkte att OK, det är väl bäst att stå upp en stund medans jag orkar - jag räknade med att det skulle hålla på ett tag till. Men så fort jag ställde mig upp kom den första krystvärken! Barnmorskan kikade litet och såg tydligen ett huvud, för de beordrade mig ner på britsen igen. Den andra krystvärken kom direkt, och jag bara skrek och andades lustgas tills jag knappt visste vad jag hette. Barnmorskan försökte säga åt mig att trycka på neråt i stället för att skrika, och så frågade hon så artigt om jag hade några speciella önskemål när det gällde förlossningsställning. Speciella önskemål var nog det sista jag tänkte på just då... När den tredje krystvärken kom började jag skrika igen, men min man påminde mig om att försöka krysta neråt i stället. OK, tänkte jag, det är väl lika bra att prova, och så tog jag i. En krystning, ett snabbt andetag, och en krystning till, och så ... sloorp ... var det över! Klockan 03.10 föddes Hanna Boström.    Labor This pregnancy, I have been feeling pretty good, and worked almost to the end. But on Tuesday November 25 I decided this would be my last day at work. The expected date was November 30. I went to work to clean up, went home and paid the bills. I thought that the contractions that I'd been having on and off the last month or so were pretty strong, but went to bed anyhow. But we didn't get to sleep that night. At 10.00 pm it vas obvious that I was having "real" contractions, with 10 minutes in between. I called the hospital, amd at 12.30 am, when it had been 5 min between contractions for the last half hour, it was time to go. This time we had to think of big sister Anna-Greta too. Her grandmother had promised she could come there, and we had packed her a little backpack of her own. The first things she said when we woke her up was (translated...) "Go Grandma" followed by "Backpack"! We arrived at the hospital at 1.30 am, and they connected me to the machine that measures contractions and heartbeat. At 2.10 am it was getting real painful, so I got started on the laughing gas - great! At 2.30 am the midwife felt inside, and I had opened 8 cm! It felt good to hear that the contractions were effective this time. Around 3 am the midwife connected a "scalp electrode" (?) to the baby's scalp and caused the water to break. They suggested I stand up, and I thought OK, better stand up while I can - I figured this would take a while. But as soon as I stood up, I felt the first urge to push! Th midwife took a look and apparenty saw a head, because she ordered me to lie down again. The second contraction came right away, and I just screamed and inhaled laughing gas until I hardly remebered my name. The midwife tried to tell me to push down instead, and then she politely asked me if I had any special requests for my position. Special requests were about the last thing on my mind at that point... When the third contraction came, I started screaming again, but my husband reminded me to try and push instead. OK, I thought, I might as well try, and then I pushed. One push, a quick breath, and another push, and ... sloorp ... it was over! At 3:10 am, Hanna Boström was born.